dagens allvar!
Så där i förbi farten vill jag bara säga att jag inte förstår mig på modebloggar inte alls, allra helst när alla har exakt samma jävla kläder som vem som helst på stan...jag lovar det har ni modebloggare.
Eeeentligen klar med dagens bestyr: jobba(länge), träna(lite),diska, sammla tvätt,duscha o.s.v
I dag har jag tänkt och allvarligt begrundat mitt liv på många sätt:
¤min sjuka barndom
¤mina issues
¤är/gör jag nog i livet
Barndomen är nått jag inte tänker ta upp av fler orsaker(mest för din skull) en du kan räkna på händer och fötter(alltså typ 20)
Alla mina issues, hm....det är så att folk tolkar mig som en märklig och svår människa och det finns det många anledningar till. Jag är inte så konstig som vissa tror, jag är jag. För att citera Tåström: Det är ni som är dom konstiga, det är jag som är normal.
Men jag har fortfarande inte fått 100% bukt på mig själv...det kanske inte behövs heller!?
Jag får lätt prestationsångest i bland, nojjar över att jag är för konstig för att fungera, borde jag skaffa bätter jobb och nån hobby eller plugga och bli nått.
Kanske borde jag renovera lägenheten....nej, jag har inte råd och jag måste ge saker tid annars stressar jag sönder men tänk om jag ger mig själv för mycket tid och allt rinner ut i sanden, livet kanske rinner ut i sanden.
Ska jag stå där helt plötsligt och va 35år, ha samma dekiga jobb, samma dekiga lön!, kanske barn...va fan händer då?
hemmafru?
I och för sig tror jag att jag tar tag i det då om det är så illa men all denna förlorade tid! när ska man gå vidare?
Borde jag kolla efter andra jobb nu?
Jag är ju uppskattad på jobbet, trivs okej, okej lön men är det allt.
Nog med ångest.
Jag vet att jag är bra, jag har gjort en klassresa, jag är en fungerande vuxen människa och jag ska inte tänka så mycket på saken.
Tim cyrry som allra skönast
