rocknrollhousewife

I fredags var livet som en saga, vi stannade hemma och allt var nästan löjligt drömskt. Vi drack vin och dansade fast bara jag och han var där, snön föll i stora flingor utanför och jag tänkte på vad jag och min kompis pratade om tidigare på dagen...ja, vi är värkligen tvillingsjälar.
Jag har alltid varigt rädd för karmas straff åt mig vilket jag har tänkt ska komma när allt är som bäst och nu är det här.
Helt plötsligt nån stans i lulliga diskutioner och härlig musik kommer frågan om barn upp eller rättare sakt:

-Jag ska ha barn snart men inte med dig för du har dåliga gener.
-vadå dålga gener????
-Din mamma är ju psykiskt sjuk, du vill ju endå inte ha barn?!
-varför är vi tillsammans då, om du endå inte planerar att va det i framtiden.
-Jag gillar dig.

För det första har jag aldrig sakt på allvar att jag inte vill ha barn någonsin
För det andra han har inte velat flytta ihop med mig eller eller gjort nåt försöka att va vuxen och redo för sånt i vårat förhållande efter 2 år, har han alltid planerat att ha mig så länge tills någon bättre hona kommer och visar intresse?
Det låter och värkar som det.

På lördagen är jag tyst och tänker på saken. Vi går ut på middag, efter middagen frågar jag om han kommer ihåg vad han sa i går?
-Ja, och det stämmer i stora drag. Jag vill ha barn snart och det vill inte du, jag måste tänka på sånt.
-Jag har aldrig sakt att jag aldrig vill ha barn, jag kan inte tänka mig det just nu.
-Jag vill inte va en gammal förälder så jag måste skaffa barn inom nått år.
-!!!!!!!!!!!!!!!?

Det känns värkligen som att han aldrig tänkt sig ett liv tillsammans, det har jag. Att svara med "för att jag gillar dig" känns som ett slag i ansliktet.
Det börjar svida i ögonen innan maten är bort plockad och det är tydligen slut diskuterat såhär.
Jag kan inte hålla mig vilket jag annars är väldigt duktig på...tårarna rinner.
Även fast det är söndag nu har vi inte pratat om saken...jag vill inte tvinga mig på och han vill inte alls.
Han frågade om jag ville prata precis när vi kom hem och det gjorde jäääävligt ont just då.
Han kom hem och satte sig framför datorn som om inget va fel, när han märkte att nått va fel valde han istället attt lämna rummet.
I dag skickade han medelande (han är på jobbet). Förlåt, han vill nog fortfarande ärligt inte prata om det.

Jag visste attt det var för bra för att va sant...
Jag måste va riktigt EMO och säga att jag vet att jag inte förtjänar att ha det så där bra, men va karma tvunget att retas så.

Om jag inte ska va med honom tänker jag inte va med någon alls.